Hedda Berander

Winston, Robban och jag

Ikväll har jag träffat mitt bilsällskap och blivande säsongare-in-crime Robban för första gången. Hans gigantiska låda med instrument får utan problem plats i bakluckan på Winston, så projekt roadtrip är officiellt a go. Den 16 november lämnar jag landet och återkommer inte förrän i slutet av april om allt går som det ska.

Hem till Val Thorens igen.

Det ska bli så skönt, så skönt.

Jag har nog inte presenterat Winston förresten. Det är min bil, min tjugosjuårspresent till mig själv. En grå Peugeot 307 med elva år och 14000 mil på nacken. Vi ska till Alperna. Det känns bra.

*skruvar upp volymen ashögt och sätter på Billy Ocean ”Get Outta My Dreams, Get Into My Car” så rutorna skallrar*

Dyngrakan: Den rikskända cykelbanan i Heberg

Dyngrakan: Den rikskända cykelbanan i Heberg

När Falkenbergs station (eller ”Falkenberg Station”, enligt den smått dyslektiska skylten på själva stationen) flyttades från sin gamla plats mitt i stan till sin nya plats på en åker strax utanför stadsgränsen anlades i sann källsorteringsanda en cykelbana på en del av den gamla banvallen.

Denna cykelbana har sen dess varit min primära väg till jobbet under alla somrar och höstar på kära gamla Laxbutiken.

Min relation till den är lite kluven. Det är för det första väldigt skönt att inte behöva cykla på den stundtals hårt trafikerade Gamla E6:an, och den är mindre backig än att ta vägen förbi Falcon och Skrea Motell.

Dock är det trevliga medlutet på ditvägen (söderut) nio gånger av tio motarbetat av en så gott som ständig sned motvind, vilken effektivt utraderar alla effekter av nedförslutet. Och på tillbakavägen (norrut) är nämnda lutning istället en två kilometer sniglig uppförsbacke, inte sällan även den i motvind (på grund av det illasinnade meteorologiska fenomenet som får vinden att vända sig framåt eftermiddagen, alla dagar). Dessutom brukar buskarna längs vägen sommartid husera en frustrerande stor mängd insekter, som för den ouppmärksamme och/eller pratsamme kan sluta med ofrivilliga proteintillskott.

Jag kan dock inte hjälpa att jag fascineras över hur en svajigt ditmålad mittlinje kan få en ganska alldaglig bit asfalt att bli föremål för uppmärksamhet i riksmedia. Och nu har cykelbanan fått både namn och skylt.

Dyngrakan.

Håhå jaja, det kunde ha varit värre.

#GCFA15 – Montréal

#GCFA15 – Montréal

Efter en vecka i Winnipeg styrde vi kosan ett par timmars flygresa österut, till Montréal. Småkrypsmängden och luftfuktigheten var bara marginellt lägre än på prärien, men hipstertätheten betydligt högre. Seriöst, Södermalm kan slänga sig i väggen. Montréal is the shit mina kulturpretentiösa vänner.

Klicka på ”läs mer” för att se fler bilder.

Grant Ward är en tröttsam mansgris

En trevlig sak med hösten är att teveserier fortsätter. Till exempel Bron, detta mästerverk. (Saga, Saga, du behöver femtioelvatusen kramar och att någon vettig person i din omgivning ger din förskräckliga mor besöksförbud.)

Homeland också, men eftersom jag inte sett förra säsongen än får jag komma ikapp mig där i efterhand för just nu har jag inte tid.

Något jag däremot alltid har tid för är Agents of SHIELD, som för den oinsatte enklast förklaras som en serie som följer ”bakom kulisserna”-folket i Marvels gigantiska superhjälteuniversa. Ni vet Captain America, Black Widow, Iron Man (suck..) och gänget. SHIELD är organisationen som håller koll på dem, och gör sitt bästa för att sopa rent mattan efter allt stök superhjältarna ägnar sig åt (som i säsong ett när de stackars agenterna passerar en halvt demolerad del av London – tack för den Thor och Malekith).

En av de trevliga sakerna med Agents of SHIELD är att teveserien inte alls har samma förstoppade förhållande till kvinnliga karaktärer som snubbarna som drar i trådarna gällande biofilmerna har. (Ja, Pepper Potts, Maria Hill, Jane Foster, Darcy Lewis, Lady Sif, Peggy Carter med flera, och inte minst Natasha Romanoff är badass. Men det är 2015 och inte okej att bara förpassa tjejerna till biroller längre). Visst finns det gott om banka-skiten-ur-folk-snubbar i SHIELD också, men av the good guys är det för omväxlingens skull lika många tjejer som killar som på ett eller annat sätt kan göra livet surt för dem som står ivägen för dem.

[plats för valfri gif med Melinda May]

En av de få besvikelserna jag känner efter att säsong tre dragit igång är att producenterna inte hade vett på att göra sig av med dem mest vansinnigt uttjatade tråden av alla trådar, nämligen Superskurken Grant Ward Och Hans Oändliga Manpain.

Och klickar du på Läs Mer så kommer spoilers fram till avsnitt 3×3..

Lästips

Förutom välvald fantasy är jag även uppfödd på serier. Bamse, såklart, och tack vare min hamstrande far också alstren från ett knippe belgiska tecknare. Tintin, Asterix, Spirou och Gaston.

Amerikanska serier har aldrig kommit min väg i annat än strip-form.

Meeeen.. eftersom jag för inte alltför länge sedan dök huvudstupa ner i Marvels filmuniversa (tack vare Agents of SHIELD, som efter en svag halv första säsong bara har blivit bättre och bättre, seriöst det är en sevärd teveserie) har jag även så sakteliga börjat undersöka det här med amerikanska serier.

Givetvis, eftersom jag är jag, så väljer jag mina inköp med precision.

Välkommen Åter

Jag har alltid varit försiktig. Det där barnet som på fullt allvar kan redogöra för när, var och hur jag fick mitt första skrubbsår.

Tydligen är inte det något som folk i allmänhet minns. Tydligen får de flesta så många skrubbsår som små att de liksom smälter ihop till ett enda oviktigt minne.

Jag har aldrig fått stötar från något elstängsel (mina modigare kompisar fick trampa ner stängslen ifråga innan jag ens gick i närheten av dem). Jag hyste länge en orimlig skräck för alla maneter. Och då menar jag även de harmlösa geléklumparna öronmaneter som någon gång varje sommar invaderar Västkusten. Numera har skräcken ersatts av vagt obehag, och gällande brännmaneter förnuftig vaksamhet, men när jag var lite kunde jag badvägra i trettio graders värme om det inte var någorlunda manetfritt.

Krönika: Jag behöver längta lite

Det dröjer ingen lång stund efter att sista åkare dundrat nerför Nordalsbranten innan det regn som samtliga vädersajter åtminstone till viss del hotat med under flera dagar börjar dugga ner över Riksgränsen. Tajmingen är av den sort som folk som skriver tycker om, NM är den stora, vedertagna säsongsavslutningen för många skidfolk, och duggregnet i knappliften blir som en markör – det är nog nu. Fukten sipprar in genom pjäxorna och det är dags för sommarvalla, plocka fram shortsen, cykeln, fotbollen och skateboarden. Hoppas på solsken när tåget rullar in i Stockholm på fredag och njuta lite av att inte ha femtioelva lager kläder på sig. Kanske bli solbrun på hela kroppen istället för bara mellan kindbenen och hakan. En del av mig drömmer ofta om evig vinter, men realisten i mig vet lika väl att jag inte hade klarat av det. För det är nyttigt, både att pausa från och att längta efter sånt en tycker väldigt mycket om.

Mitt sista åk för året blev precis som fjol en historia av slask och flatljus där jag nästan sladdade omkull flera gånger, nynnades på Taylor Swift i ensamheten. Tillfreds, trots att jag kanske inte borde vara det.

Arbeit

Aaah.

Ska på jobbintervju i Sumpan på måndag. Medtages: ett glatt humör, enligt snubben jag snackade med på telefon nyss.

Förhoppningsvis är det och min vinnande personlighet tillräckligt, för det här är ett kneg jag verkligen är sugen på. Och ett kneg, i ordets rätta bemärkelse.

Och det tror jag är en bra grej just nu.