Hedda Berander

Krönika: Jag behöver längta lite

Denna krönika skrevs i slutet av maj i år, men blev liksom aldrig publicerad.
Så jag lägger upp den nu istället.

Det dröjer ingen lång stund efter att sista åkare dundrat nerför Nordalsbranten innan det regn som samtliga vädersajter åtminstone till viss del hotat med under flera dagar börjar dugga ner över Riksgränsen. Tajmingen är av den sort som folk som skriver tycker om, NM är den stora, vedertagna säsongsavslutningen för många skidfolk, och duggregnet i knappliften blir som en markör – det är nog nu. Fukten sipprar in genom pjäxorna och det är dags för sommarvalla, plocka fram shortsen, cykeln, fotbollen och skateboarden. Hoppas på solsken när tåget rullar in i Stockholm på fredag och njuta lite av att inte ha femtioelva lager kläder på sig. Kanske bli solbrun på hela kroppen istället för bara mellan kindbenen och hakan. En del av mig drömmer ofta om evig vinter, men realisten i mig vet lika väl att jag inte hade klarat av det. För det är nyttigt, både att pausa från och att längta efter sånt en tycker väldigt mycket om.

Mitt sista åk för året blev precis som fjol en historia av slask och flatljus där jag nästan sladdade omkull flera gånger, nynnades på Taylor Swift i ensamheten. Tillfreds, trots att jag kanske inte borde vara det.

Jag har inte åkt så mycket i år som jag skulle vilja, och betydligt mindre än många andra vintrar. Ändå saknas vemodet när jag hänger jackan på tork i badrummet och plockar sulorna ur pjäxorna. Inte för att jag är nöjd, för det är jag inte egentligen, inte på långa vägar. Långt bak i hjärnan har jag redan lagt bränsle på elden där jag tänker smida nästa vinters planer, men tändstickorna får vänta, vedhögen ligga orörd någon månad eller två. Det är dags att göra något annat ett tag, jag behöver längta lite. Diskfragmentera, installera lite nya komponenter, starta om.

Lika mycket som jag gillar att ta ut svängarna med orden när jag skriver, lika mycket aktar jag mig för att slita ut de största orden. Undviker att säga älska eller hata om jag verkligen inte känner så mycket. Men skidåkning, det älskar jag. Otvivelaktigt. Och ungefär på samma sätt som jag älskar min lillebrorsa. Till oändligheten och vidare, men samtidigt med visst behov av egentid ibland. Så vi inte sliter ut varandra, eller blir osams över skitsaker som att han hejar på helt fel fotbollslag.

Därför känns det okej att det är duggregn över nordvästligaste Norrland idag. För den här vintern hejade skidåkningen på AIK, och det gör inte jag. Så jag ställer undan pjäxorna, och är tjurig en stund, och det är okej, för det går över.

Ge mig tre högsommardagar på en halländsk sandstrand så kommer jag längta efter snö och vinter igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *