Hedda Berander

krönikor

Krönika: Jag behöver längta lite

Det dröjer ingen lång stund efter att sista åkare dundrat nerför Nordalsbranten innan det regn som samtliga vädersajter åtminstone till viss del hotat med under flera dagar börjar dugga ner över Riksgränsen. Tajmingen är av den sort som folk som skriver tycker om, NM är den stora, vedertagna säsongsavslutningen för många skidfolk, och duggregnet i knappliften blir som en markör – det är nog nu. Fukten sipprar in genom pjäxorna och det är dags för sommarvalla, plocka fram shortsen, cykeln, fotbollen och skateboarden. Hoppas på solsken när tåget rullar in i Stockholm på fredag och njuta lite av att inte ha femtioelva lager kläder på sig. Kanske bli solbrun på hela kroppen istället för bara mellan kindbenen och hakan. En del av mig drömmer ofta om evig vinter, men realisten i mig vet lika väl att jag inte hade klarat av det. För det är nyttigt, både att pausa från och att längta efter sånt en tycker väldigt mycket om.

Mitt sista åk för året blev precis som fjol en historia av slask och flatljus där jag nästan sladdade omkull flera gånger, nynnades på Taylor Swift i ensamheten. Tillfreds, trots att jag kanske inte borde vara det.

Internationella Olympiska (Konflikträdda och Känslokalla) Kommittén

Tycka vad man vill om OS, men nu är spelen igång och imorgonbitti är det allvar för de tjugofyra tjejer som ska delta när slopestyle på skidor gör debut i ett traditionstyngt och regelomgärdat finrum. Konkurrensen är egentligen inte så olik X Games eller Dew Tour, möjligtvis saknas någon från USA och Kanada på grund av den berömda fyrapersonersregeln. Inramningen är däremot en annan.

Skidor och hjälmar kommer vara fria från de för livsstilssporterna så typiska klistermärkena, kläderna har nationsförkortning och flaggfärger istället för sponsorloggor. Och det är där det blir problem.