Hedda Berander

säsong

Winston, Robban och jag

Ikväll har jag träffat mitt bilsällskap och blivande säsongare-in-crime Robban för första gången. Hans gigantiska låda med instrument får utan problem plats i bakluckan på Winston, så projekt roadtrip är officiellt a go. Den 16 november lämnar jag landet och återkommer inte förrän i slutet av april om allt går som det ska.

Hem till Val Thorens igen.

Det ska bli så skönt, så skönt.

Jag har nog inte presenterat Winston förresten. Det är min bil, min tjugosjuårspresent till mig själv. En grå Peugeot 307 med elva år och 14000 mil på nacken. Vi ska till Alperna. Det känns bra.

*skruvar upp volymen ashögt och sätter på Billy Ocean ”Get Outta My Dreams, Get Into My Car” så rutorna skallrar*

Solsken i stenskogen

Solsken i stenskogen

Ni känner mig. Trots lättåtkomligheten berättar jag helst inte om mina favoritåkställen i Val Thorens bara sådär. Så inte heller denna gången. Ni borde kunna gissa utifrån bilden, men mer ledtråd än så får ni inte.
Men vi har haft en bra dag, Charlie, Ingela och jag. Jag rastade mina Kuro för första gången denna vinter och blev genast påmind om hur trevligt det är att studsa runt i tredimensionell snö med två korkar under fötterna. Råkade dock dra i en illasinnad sten, så egentligen borde jag laga coreshot istället för att blogga, men det tar jag sedan helt enkelt.

Il Neige

Det snöar.
Det är bra, för man kan aldrig få för mycket snö i den här delen av världen, vad jag har märkt.
Dock snöar det precis så lite att det inte är någonting att bli helt trassligt toklycklig över, det är mer som lite påfyllning bara. Några centimeter som suddar ut de vassaste kanterna och mest irriterande spåren.
Flatljuset. Val Thorens at its finest, såatte. Och det verkar som att det ska fortsätta hela veckan.

Jakten på internet

Det här är den här bloggens 700:e inlägg. Tyvärr kommer det inte handla om någonting särskilt spexigt, eller ens ägna sig åt någon form av tillbakablickande, men så blir det ibland.

Den här månaden visar än så länge upp tendenser som tyder på att temat kan komma att bli ”jakten på internet”. Med redaktören på hemmaplan på välförtjänt skidtest/ledighet i Vemdalen är jag lite on my own när det kommer till de mer bandbreddskrävande delarna av mitt jobb. Som att ladda upp en 50 mb stor videofil. Hemma på kontoret i Stockholm hade samma åtagande gått på ett par tre minuter, max. Här var det först 15 darriga minuters nedladdning, följda av ett timslångt, misslyckat uppladdningsförsök på nätet i lägenheten igårkväll, och nu ett 45 minuter långt (och lyckat) försök nummer två. Håhå jaja. Tur att det mesta jag gör är skriftligt, och att de andra är nåbara under veckodagarna.

Hade tänkt försöka få upp fler ISPO-bilder nu också, men fasen vet om jag hinner det innan datorbatteriet tar slut.

Annars då.. två dagar, goggelbrännan börjar redan ge sig till känna, körde ett synnerligen effektivt pistrace i Meribel/St Martin med Charlie igår eftersom jag behövde ett avbrott i det logistiska kaoset. Men nu har vi fått nycklar, flyttat in i lägenheten, möblerat om, gjort grönsakssoppa (nej, det är klart att det inte var på mitt initiativ, jag lagar aldrig så ambitiös mat) och så vidare.
Helt okej.

Ihärdiga granar, statistik och andra reflektioner

Jag vet inte exakt varför jag tog 2 Lacs-liften upp det första jag gjorde, eftersom den inte leder till särskilt mycket roligt. Rakt under liften är visserligen kul att leta sig ner om det har kommit snö, men snön, eller fnyket, som kom igårkväll hade haft den ohyfsade förmågan att blåsa bort, så nån puderhets var det verkligen inte att tala om. Rien.
Pistmässigt leder samma lift till en oklar korsning mellan transport och barnbacke, en skicrossbana med världscupstatus och en backe som alltid är delvis avstängd för att de som boxar pinne ska köra där. Inte heller jättekul. Däremot inträffade något under liftfärden som fick mig att senare under dagen googla trädgränsen i alperna.

Rötter som inte går att rycka upp

Rötter som inte går att rycka upp

Ge mig några smulor så skapar jag en hel jäkla kaka i huvudet. Ungefär så.

Ett telefonsamtal till min snödanskompis-in-crime (Challa) senare känns alperna såhär *måttar aggressivt med armarna* mycket närmare till vintern som kommer.
Jag vet att jag kanske borde bli vuxen snart, och tänka långsiktigt och planera och inte vet jag men nej. Säger någon Val Thorens så faller jag på precis det sättet som saker som kan sväva inte gör.
I huvudet sitter jag redan och myser nere vid Lac du Lou, i huvudet kommer det dumpa satan så att jag kommer kunna åka alla åken som var omöjliga vintern 2011, i huvudet har jag redan hunnit halvt skrämma ihjäl ett knippe vingelbenta veckisar på väg ner mot Mottaret..

Awesome people are awesome

”Hosthosthosthost-harkel-spott”
”Väl talat, väääl talat.”’
”Eeeehm.. tja du.. * tankepaus * jag har väl många väl avslutande ord, men eh.. mitt sista..”
”Jag vill bara säga.. mot Folie Douce!”
”Eh och, eh.. det det det enda jag vill säga är väl typ.. MAAAAH SEHEMMYAAAH NAMMADITZINAMAA HEMMYANJIEEMO HEMMYANA.. MAAAAH SEHEMMYYAAH!!”
”Var är Special-K? Var är Special-K, vi behöver hans hmmmmmm.”
”Var tog han vägen?”
”Han åkte hem. Vill du vara Special-K lite?”
”Eh, okej?”
”Special-K gör.. när man kör det här maaaah sehemmyaaah *nynnar vidare* så kommer han du vet som elefanten, eller är det apan?”
”Ja, elefanten.”
”Aaaaoummm. Sådär.”