Hedda Berander

skidåkning

Krönika: Jag behöver längta lite

Det dröjer ingen lång stund efter att sista åkare dundrat nerför Nordalsbranten innan det regn som samtliga vädersajter åtminstone till viss del hotat med under flera dagar börjar dugga ner över Riksgränsen. Tajmingen är av den sort som folk som skriver tycker om, NM är den stora, vedertagna säsongsavslutningen för många skidfolk, och duggregnet i knappliften blir som en markör – det är nog nu. Fukten sipprar in genom pjäxorna och det är dags för sommarvalla, plocka fram shortsen, cykeln, fotbollen och skateboarden. Hoppas på solsken när tåget rullar in i Stockholm på fredag och njuta lite av att inte ha femtioelva lager kläder på sig. Kanske bli solbrun på hela kroppen istället för bara mellan kindbenen och hakan. En del av mig drömmer ofta om evig vinter, men realisten i mig vet lika väl att jag inte hade klarat av det. För det är nyttigt, både att pausa från och att längta efter sånt en tycker väldigt mycket om.

Mitt sista åk för året blev precis som fjol en historia av slask och flatljus där jag nästan sladdade omkull flera gånger, nynnades på Taylor Swift i ensamheten. Tillfreds, trots att jag kanske inte borde vara det.

Winter Is Coming?

Winter Is Coming?

Det har varit varmt här. Det har jag redan berättat, och jag har vad jag minns även nämnt att det gör mig illa till mods. Mina fötter som alltid är kalla, särskilt nu när mina pjäxbatterier tackat för sig, har klarat hela dagar av åkning utan allt för stora protester (vilket kan bero på att pjäxorna allt mer faller in i kategorin ”för stora”, vilket är ett senare problem). På julafton åt vi julmat i solen på Pandas terass och igår satt jag, Charlie och Angelica och närmast svettades nere i solen i Mottaret, plusgraderna har tack vare solens hjälp varit förhärskande etcetera etcetera.

Ni vet.

Det har också varit underligt folktomt. Mont de la Chambre-liften, som förutom att vara platsen där det odödliga uttrycket ”unpropohejt” myntades även är en ökänd flaskhals och köskapare, har inte en enda gång, inte ens på eftermiddagarna när folk rimligen borde vara på väg tillbaka till VT, bjudit på någon form av folkhop stor nog att göra mig frustrerad. Och alla som någon gång stått i en liftkö med mig vet att det inte krävs särskilt mycket för att göra mig frustrerad. Samt att mina ”tränga mig i liftkön”-skills är rätt bra.

Dagens I-landsproblem

Dagens I-landsproblem

Jag måste ha keps på mig när jag sitter på balkongen och internetar (nätet funkar bäst på balkongen av någon anledning). Och det är jättevarmt. Vilket är lite småcreepy men jag tänker inte haka upp mig på det utan istället njuta av att Kylen för en gångs skull inte beter sig som ett kylskåp utan istället är en trevlig bekantskap.
Det beror nog i och för sig delvis på att vinden tvärtemot vad den brukar göra låg i ryggen på liften.. vilket i sin tur gjorde det lite svårt att få ordentligt med fart över första och sista flacken, men det kanske var bra, jag och min guttaperkaboll-åkstil kan eventuellt ha upplevts som både närgången och bångstyrig av x antal veckisar.

Och bara för att jag fortfarande är rätt tillfreds med livet, och för att det snart är jul och sådär så tänker jag komma med en rekommendation.

Orelle.
Fy i helskotta vad goa backarna varit där idag. Vinden hade fått snön att dreva ihop i högerkanten på backen första biten, och längre ner var det bara gött. Knepet är att åka fort nog för att passera knögglet, för de färdas av någon anledning oftast i grupp, och sedan ligga och nöta kortsväng. Typ. Det var vad jag gjorde iallafall, vilket resulterade i trötta ben men en på det stora hela kvalitativ halvdag.

Ett inlägg

Hjärnan har inte hunnit processa allting än. Det finns så många intryck kvar, och ett av de allra starkaste var när jag trött, förkyld och jävlig snavade in i Sebbes lägenhet ovanpå Dansken i Valdi. Där under snedtaket, hemma hos en kompis jag inte träffat på flera år, där kände jag mig hemma på en sekund. Och min vana trogen lånade jag hans kläder, och vi chillade runt i ett solslaskdränkt Tignes och bara mådde gött. Det var en bra avslutning på sex veckor som trots mitt bitvis rent bedrövliga mående var fantastiskt bra.