Hedda Berander

val thorens

Winston, Robban och jag

Ikväll har jag träffat mitt bilsällskap och blivande säsongare-in-crime Robban för första gången. Hans gigantiska låda med instrument får utan problem plats i bakluckan på Winston, så projekt roadtrip är officiellt a go. Den 16 november lämnar jag landet och återkommer inte förrän i slutet av april om allt går som det ska.

Hem till Val Thorens igen.

Det ska bli så skönt, så skönt.

Jag har nog inte presenterat Winston förresten. Det är min bil, min tjugosjuårspresent till mig själv. En grå Peugeot 307 med elva år och 14000 mil på nacken. Vi ska till Alperna. Det känns bra.

*skruvar upp volymen ashögt och sätter på Billy Ocean ”Get Outta My Dreams, Get Into My Car” så rutorna skallrar*

Winter Is Coming?

Winter Is Coming?

Det har varit varmt här. Det har jag redan berättat, och jag har vad jag minns även nämnt att det gör mig illa till mods. Mina fötter som alltid är kalla, särskilt nu när mina pjäxbatterier tackat för sig, har klarat hela dagar av åkning utan allt för stora protester (vilket kan bero på att pjäxorna allt mer faller in i kategorin ”för stora”, vilket är ett senare problem). På julafton åt vi julmat i solen på Pandas terass och igår satt jag, Charlie och Angelica och närmast svettades nere i solen i Mottaret, plusgraderna har tack vare solens hjälp varit förhärskande etcetera etcetera.

Ni vet.

Det har också varit underligt folktomt. Mont de la Chambre-liften, som förutom att vara platsen där det odödliga uttrycket ”unpropohejt” myntades även är en ökänd flaskhals och köskapare, har inte en enda gång, inte ens på eftermiddagarna när folk rimligen borde vara på väg tillbaka till VT, bjudit på någon form av folkhop stor nog att göra mig frustrerad. Och alla som någon gång stått i en liftkö med mig vet att det inte krävs särskilt mycket för att göra mig frustrerad. Samt att mina ”tränga mig i liftkön”-skills är rätt bra.

Dagens I-landsproblem

Dagens I-landsproblem

Jag måste ha keps på mig när jag sitter på balkongen och internetar (nätet funkar bäst på balkongen av någon anledning). Och det är jättevarmt. Vilket är lite småcreepy men jag tänker inte haka upp mig på det utan istället njuta av att Kylen för en gångs skull inte beter sig som ett kylskåp utan istället är en trevlig bekantskap.
Det beror nog i och för sig delvis på att vinden tvärtemot vad den brukar göra låg i ryggen på liften.. vilket i sin tur gjorde det lite svårt att få ordentligt med fart över första och sista flacken, men det kanske var bra, jag och min guttaperkaboll-åkstil kan eventuellt ha upplevts som både närgången och bångstyrig av x antal veckisar.

Och bara för att jag fortfarande är rätt tillfreds med livet, och för att det snart är jul och sådär så tänker jag komma med en rekommendation.

Orelle.
Fy i helskotta vad goa backarna varit där idag. Vinden hade fått snön att dreva ihop i högerkanten på backen första biten, och längre ner var det bara gött. Knepet är att åka fort nog för att passera knögglet, för de färdas av någon anledning oftast i grupp, och sedan ligga och nöta kortsväng. Typ. Det var vad jag gjorde iallafall, vilket resulterade i trötta ben men en på det stora hela kvalitativ halvdag.

Vad är väl en alport med snöbrist..?

Okej, ja det är snöbrist. Förutom de där maniskt slaskiga sista sex veckorna 2011 har jag nog aldrig sett så mycket barmark här. Nu har jag visserligen inte varit över i Meribel och Courchevel än, men bara en sån sak som att det inte går att åka ens i övre St Martin, eller att Plan de’l Eau, La Masse och transporten mellan Val Thorens och Les Menuires är stängda talar ju sitt tydliga språk.

Minns en kväll i köket på Le Kinabalu när Nico och Eric envist hävdade att det behövs två meter natursnö, gärna tre, för att offpisten i Val Thorens ska bli något att ha. Jag trodde inte på dem då, och jag hade ärligt talat ingen koll heller för de första månaderna jag tillbringade här åkte jag nästan uteslutande i pisten. Meeeen efter att ha iakttagit de regelrätta stenblock som ligger strösslade på platser där jag tidigare trott att ”jamen där är väl en sten eller två.. resten är ju jämnt” inser jag att de nog hade rätt.

Och katastrofvintern 10/11 kom det ju tillräckligt mycket snö i början av vintern för att täppa igen de värsta stenrösena. Det har det definitivt inte gjort nu.

Valle T ännu en gång

Jag är dötrött, klockan är sent och jag ska åka lagg imorgon så därför blir detta ett punktformigt inlägg med ett gäng konstateranden.

1. Lågprisflyg precis innan jul är ett fenomenalt bra preventivmedel. Ungarna kan ju inte rå för att de blir trötta/rastlösa/får ont i öronen men helskotta vad strängt det är att lyssna på. Hhuuuaah.

2. Hissarna på Geneves flygplats är en skam för all logistik någonsin.

3. Även om mängden folk jag känner blir mindre och mindre, och byn expanderar och saker byts ut så känns Val Thorens ändå alltid lite hemma.

4. Jag bryr mig inte ens särskilt mycket om att det är svinlite snö, jag är bara pepp på att åka i största allmänhet. Imorgon, imorgon..!

5. Det är sjukt coolt att Helena numera är hotellchef på Tango.

Om orden, och batterier som behöver laddas

Jag tänker göra ett ärligt försök att blogga mer igen. Jag tror att det är bra, att jag skriver där alla kan se det men samtidigt bara för min egen skull. För även om jag gillar att skriva nästan allt (jag tror även att det märks när jag skriver saker jag inte är så himla stokad på) så är det skillnad på att skriva om saker och att bara låta orden ramla ur skallen.

Och det senare måste jag upprätthålla. Annars kommer det inte bli några ord alls till slut.
På journalistutbildningen fick jag öva mig på det där jag alltid tidigare haft så svårt för – att hålla mig till ämnet, att ha en vinkel, att fatta mig kortast möjligt.
Otroligt nyttigt, men jag har hjärnan inställd på det 40 timmar i veckan numera (nåja, det är tanken iallafall.. både jag och eventuella läsare av det jag skriver vet väl att slutresultatet inte alltid blir just så) och i längden behöver jag andningshål.

”Vi skulle kunna ha en konversation,” sa madrassen.

Solsken i stenskogen

Solsken i stenskogen

Ni känner mig. Trots lättåtkomligheten berättar jag helst inte om mina favoritåkställen i Val Thorens bara sådär. Så inte heller denna gången. Ni borde kunna gissa utifrån bilden, men mer ledtråd än så får ni inte.
Men vi har haft en bra dag, Charlie, Ingela och jag. Jag rastade mina Kuro för första gången denna vinter och blev genast påmind om hur trevligt det är att studsa runt i tredimensionell snö med två korkar under fötterna. Råkade dock dra i en illasinnad sten, så egentligen borde jag laga coreshot istället för att blogga, men det tar jag sedan helt enkelt.